Jag vet inte riktigt varför jag tycker så mycket om den här bilden. Kanske är det enkelheten som tilltalar mig, eller kanske är det för att jag har sett dessa två stenar ända sedan första gången jag besökte Ramsviklandet i början av 90-talet. Då fotograferade jag dem aldrig – jag bara gick förbi. Havet på andra sidan stenhällen lockade för mycket. Horisonten drog mig över kanten.

Ibland är det svårt att förklara varför en bild betyder något. Kanske är det rentav ibland en fördel. Känslan stannar kvar, innanför huden, bortom tekniska förklaringar. Det är inte linjer, ljus eller komposition som gör att jag gillar den här bilden – det är något annat som triggar min nyfikenhet.

De där två stenarna ligger bara där, stilla och oförändrade, och har kanske gjort det ända sedan den senaste istiden, Weichsel-istiden, som släppte sitt grepp om Bohuslän för ungefär 10 000 år sedan. Bara den tanken känns monumental.

Deras placering i landskapet känns nästan som om någon noggrant iscensatt dem för en kamera. Samtidigt är de så naturligt kamouflerade av omgivningen, så djupt en del av platsen, att det känns självklart. Som om de alltid har legat där, orubbliga i 10 000 år.