Faces I have met

Om man har fotograferat djur på fem kontinenter under ett par decennier är det måhända inte konstigt att etiketten naturfotograf klistras på ens verksamhet. Men i Roine Magnussons fall borde titeln snarare vara porträttfotograf. I hans bildvärld är individen alltid viktigare än flocken; det enskilda djuret väger tyngre än arten. Om den porträtterade råkar vara schimpans, lappuggla eller människa spelar mindre roll. Det väsentliga är mötet.

Roine vill att den fotograferade ska vara medveten om hans närvaro. Det är först då bilden kan kallas ett porträtt, menar han. Därför använder han numera ogärna långa teleobjektiv; i samma stund som man sätter femhundramillimeters-telet på kameran har man distanserat sig. Han sitter inte heller gärna i gömsle. Hela idén med gömslet är att djuret inte ska veta om att man finns där.

Men tanken med Faces I have met går bortom viljan att visa snygga bilder. Möten med enskilda individer – detta att komma nära en annan varelse, kanske till och med få ögonkontakt – är ett sätt att väcka en känsla av respekt. I bästa fall vördnad. Roine vill att bilderna ska förmedla känslan av gemenskap över artgränserna och väcka förståelse för djurens rätt att leva ett anständigt liv.

Därför vill han inte bara att vi ska titta på den gamla schimpanshonan med kransen av vitt hår runt hakan, det fårade ansiktet och den sorgsna blicken. Han vill att vi ska se den.